Bilder från Götet. December 2003, andra delen.

Falköping 4/12. Näst sista dagen blev en arkeologitur men jag började med en sväng till stationen.

Där poserade X53 3262 och en Y1 i samma målningsschema. Stenpelarna är nog säkert nån sorts konstverk med för mig okänt syfte och namn. Dom 7 phallosarna kanske. Den i mitten är för stor för att kallas dvärg annars hade det kanske passat, men var någonstans höll Snövit hus då? När Y1:orna sedan gav sig iväg mötte dom mycket lämpligt en Vättertågs-X14. Detta var nog denna enda ljuspunkten i sammanhanget, resten (vädret, ljuset, bilparkeringen mm) var av sämre kvalitet. Den oranga Y1:an var 1294.

Så ett besök på platsen där timmervagnarna lastas. Dom som sedan Da:n drar iväg med. Det var lika skitigt som det ser ut att vara. Något av spåren till höger fortsatte tidigare till Uddagården.

Så här ser Uddagårdsbanan ut. Lite märkligt att spåret ligger kvar för det är mer än 20 år sen banan lades ner. Bilden nedan visar hur det ser ut åt andra hållet, ingen trafikmöjlighet här mao.

Spårbefästningen har jag inte sett tidigare. Så här såg det ut på insidan av rälerna. Nedan en bild vid Uddagården. Undrar om någon av byggnaderna använts som lokstall eller liknande? Den bortre delen av den främre byggnaden såg ut att vara av samma ålder som banan och i samma skick. Dvs man bör inte nysa i närheten. Till vänster utanför bilden fanns en gammal transformatorbyggnad i samma skick.

5/12. Sista dagen ägnades åt en tur norrut. Nedan en vy som nog många känner igen från tågresorna. Järnvägen korsar en å som också korsas av en väg sen sen går under järnvägen. En lite ovanlig kombination. Så här ser det ut från andra hållet. Platsen är Valtorp och ån heter Slafsan. Namnet lär komma av att ån har ett slafsigt lopp!!

På Valtorps forna bangård ligger en vändskiva och rostar. Dom flesta detaljerna verkar finnas men vem behöver en gammal vändskiva?

Längre norrut såg jag en vägskylt som pekade på Systra kvarn. Sånt måste undersökas men jag hittade något mer intressant, en tjusig stenbro! För en stenbrofantast som jag blev det ståpäls direkt. Ett djärv segmentvalv och till detta räckeshållarna av sten som är integrerade i dom välhuggna sidomurarna. Vad jag kunde se var ingen betong närvarande. Det behövs inte heller, det räcker med den goda passformen och den egna tyngden. Helt underbart.

Det är inte så vanligt att stenstolparna har överlevt för i många fall har broarna breddats med kantbalkar i betong och fått stålstolpar. Men här har vägen flyttats innan Vägverket hann förstöra bron. Byggnadsår har jag ingen aning om men gissar på 1930-talet + - ett decennium. Den ersatte då en annan tjusig stenbro som ligger 150 uppströms bakom ryggen på mig. Den är dock i sämre skick eftersom den är byggd av kalkstenar som långsamt vittrar bort.

Ån heter Pösan och rinner lite nedströms ihop med Slafsan. Namnet Pösan lär komma av att den gärna pöser över när det regnar. Denna härliga Väschötska.

Nu kanske nån undrar vad en vägbro i sten har på en tågsida att göra? Förutom då att det är jag som bestämmer vad jag visar så finns järnvägen med i bakgrunden. Långt till höger syns en kontaktledningsstolpe. Så bron borde synas från järnvägen. Passa på om och när ni åker norr om Falköping och försök få syn på bron som ligger mot sydost. Titta och njut för sådana här skönheter byggs det inte längre.

Tillbaka till startsidan.